Huwaligen!!!!

OJOJOJ

Ont i ryggen som en tok, men förhoppningsvis ger det med sig under dagen,  jag har ju reumatisk värk och det sitter framförallt i ländryggen och i höfterna, det är ju en förhoppning att detta skall ge med sih i och med viktnedgång, så det är bara att hålla tummarna.

På tal om viktnedgång, i morse när jag ställde mig på vågen så stod den på den vikt som läkaren sa att jag skulle uppnått när jag kommer ner för OP!!!!!! Haha redan, då kommer jag kanske gå ner 3-5 kg till (om jag har tur) mindre att slita med efter OP... KILO SOM ALDRIG KOMMER TILLBAKA....

Jag kan knappt fatta att det äntligen snart är dax, jag har ju väntat på detta ganska länge.

Tankarna på en OP har funnits hos mig i kanske 8-10 år, men eftersom jag är så sjåpig och inte gillar sjukhus och definitivt inte operationssalar så har det inte blivit så mycket snack med läkare, jag nämde det för en dietist för typ 10 år sedan och hon lovade kolla upp det och skicka mig information om vad det var för operation och vad det innebar......... Väntar fortfarande..... (tror hon glömt, haha)

Min dotter genomgick en OP för drygt 2 år sedan, då tänkte jag jättemycket på att jag skall ta mig 17 också gå till läkaren och få iväg en remiss, och som så mycket annat så blev det... ja just det ja, skulle ju ringt om en tid... Får ta det i morgon på telefontiden. (upprepa ett antal gånger)....

Jag var jättenervös när hon skulle OP:as, passade då mitt barnbarn på 2,5 det blev ju inte bättre _Tänk om nått hände!!!!! Ja man funderar ju i mycket konstiga banor, men det gick helt utan kompikationer och hon åkte hem efter 3 dagar.

Efter ett tag (3V ungefär) fick hon ont i ryggen och mådde väl inget vidare så hon gick till husläkaren och ville kolla upp vad det kunde vara. Hon berättade också att hon genomgått en GBP-operation. Läkaren sa då att hon kunde ev. legat konstigt eller sträckt sig på nått sätt, det va på fredagen.
Hon blev bara sämre och sämre, på söndagen fick hon köras i akut till sjukhuset, hon va jättesjuk.
Väl där så visade det sig att hennes sänka låg på 540 !!!! Fruktansvärt högt. Jag kollade runt på nätet och kunde inte hitta så högt referenstal på en CRP!!!! Jag blev livrädd. J var helt slut och orkade inte prata i telefonen en gång......
Efter många och långa samtal med personalen och ett antal olika antibiotikakurer så blev hon så småningom mycket bättre och kunde få komma hem på permis över jul, då hade hon legat på sjukhuset 3 ½ vecka!!! Och vad va det då, jo hon hade fått inflamation i mjälten och hematom runt hela alltet....

J va ju alltså ganska nära att tippa övet på "andra sidan" vilket jag inte insåg just då (som tur var)
men när hon väl blivit utskriven och vi pratade igenom allt så förstog jag hur nära det faktiskt varit.....
Efter ett par - 3 veckor så va hon och hennes familj och hälsade på mig, jag trodde inte mina ögon när jag såg henne, vad hon rasat i vikt, det berodde ju på att hon varit så sjuk också men ändå, shit va fin hon va i kroppen men blek och trött. Då kom den stora frågan till J... Om du vetat vad du vet i dag och med facit i hand, skulle du verkligen genomgå en sådan operation då????  
Mamma - Jag skulle genomgått den 3 gånger till ändå, för så mycket bättre jag känner mig i dag än innan det går inte att beskriva..... Märk väl att då var hon inte frisk ännu, sänkan hade visserligen gått ner men låg fortfarande på 170 ca. trött och hängig var hon också.... Det va där jag bestämde mig att NU skall min remiss in.

Och på den vägen är det, har som sagt väntat länge på att bli OP:ad men nu är det nära. Och jag kan nog andas ut för den förkylning jag kände av i går verkar ha sprungit och gömt sig...

En härlig bild på mitt älsta barnbarn.